Historia

Morfar Calle och hans älskade hustru Karolina ropade in Långholmen av ett konkursbo på en auktion 1922. De betalade 300:- för stället.

Här bodde de året om trots att det varken fanns elektricitet, telefon eller sötvatten på ön.

De var fiskare och försörjde sig på att sälja fisken i Valdemarsvik.
I ladugården som du ser här intill hade de två kor, en gris och några höns. Hunden som du ser på bilden tillsammans med Calle och Karolina hette Trulls. Han var blind - den stackarn. Trulls drunknade när han råkade hamna i vattnet. Han simmade åt fel håll eftersom han inte såg land. Trulls är begraven utmed stigen från stora huset till Fäjset (ladugården) och har också fått en egen gravsten.


Birger och Matilda hette Calle och Linas barn. Birger emigrerade till Vancover i Amerika tillsammans med sin fru Edit. De hade inga egna barn utan adopterade en svensk pojke som hette Harry. Han var släkt med Edit. I slutet av 1924 kom de hem på besök och stannade i Sverige i 6 månader. Då passade de på att fira jul på Långholmen hos Calle och Lina. Birger och Edit hade då gott om pengar och var väldigt generösa mot familjen. Matilda fick bland annat en fin kappa med en krage av opossum.


Matilda var gift med Per Handell. De fick fem barn. Per dog 1930 och Matilda 1932. Hon lämnade då sina fem barn ensamma. Karolina åkte till Norrköping och tog hand om barnen ett tag. Men livet i storstaden var ovant för henne och inte var hon van vid gasspis heller. Så hon åkte tillbaka till Långholmen bara efter en vecka. Istället skickade hon små paket med mat till dem. Men det var inget som Calle skulle få veta om därför satt barnen bara ett kryss i breven för att tala om att paketet hade kommit fram.

1935 dog Karolina på Långholmen efter en kort tids sjukdom. Inte förrän begravningen var över meddelade Calle sina barnbarn att Lina var död.

Barnbarnen heter Eva, Birger (Bibben), Ragnar (Nanne), Bernhard (Benne) och Karin (Muppa). På bilden ser du Karin och Ragnar. Bilden är tagen på Ragnars 80-års dag. Muppa är idag 92 år.

Calle levde ensam på ön i sju år. Han blev mer och mer en enstörig, barsk fiskargubbe. Och när barnbarnsbarnen hälsade på morfar Calle på Långholmen fick alla minsann rätta sig efter den gamle.

Calle kände så småningom att han var gammal och orkade inte hålla på med fisket längre. Han ville sälja Långholmen och han ville att barnbarnen skulle ta över öna. Äldst i skaran av de fem var Eva. Eva och hennes man Helge erbjöds att köpa Långholmen av morfar Calle. Det var en bra lösning för då kunde alla syskonen med familjer samlas där tillsammans.

1942 köpte Helge och Eva Långholmen. Priset för Långholmen hade då höjts till 4000:-. De bodde i Norrköping därför kunde de inte besöka Pettersborg, som det också heter, så ofta. Det blev en vecka varje sommar bara. Resan var mycket omständig och oändlig: klockan fem på morgonen åkte de rälsbuss från Norrköping till Valdemarsvik. Där väntade en spacialbeställd taxi som körde till Skeppsgården. Vid bryggan där satt Gunnar Karlsson från Horsö i sin båt med inombordsmotor och väntade. Båtfärden tog sedan två timmar fram till Långholmen. Den medhavda matsäcken intogs under båtfärden och ibland ingick även en snaps.

Sista året Calle levde bodde han på ålderdomshemmet i Östra Ed. 1947 dog han och begravdes hos sin älskade Lina i Valdemarsvik.

Åren gick och man umgicks på Långholmen. Helge arbetade efter sin förmåga. Han flyttade stenar från norra sidan till södra sidan på Långholmen. Under Helges tid lät han bygga målarboden och snickarboden och ladugården blev Fäjset.

När Helge var på Långholmen blev han en riktig skärgårdsgubbe. Till och med dialekten föll in.

1961 dog Eva och 1974 dog Helge. Deras tre barn Bo, Per och Karin ärvde då den underbara ön.

1996 blev Karin ensam ägare till Paradiset...och på den vägen är det.